Ska snart göra mig iordning och gå till affären.
Tänkte jag skulle dela med mig ett litet utdrag av ett litet projekt som jag har ganska nyligen börjat med, det är inget speciellt utan det är bara lite skönt att skriva av sig.
När jag var liten grät jag mig till sömns mer eller mindre varje kväll. Det hände ibland att mina föräldrar märkte det, men jag ville inte få den uppmärksamheten. Jag ville bara gråta för min farmor, som dog när jag var fyra, ville gråta för att jag aldrig skulle kunna få lära känna henne. Gråta för att alla hennes minnen, alla hennes chanser att berätta om sitt liv för sina barnbarn var svunnen. Allt eftersom åren har gått har det blivit att jag gråtit vid färre tillfällen men nu känns det som att jag vill gråta hela tiden. Jag vet inte riktigt vad det beror på exakt, men jag anar att eftersom jag har varit med om fler bortgångar nu samt blivit sviken och ganska nyligen hjärtekrossad så vill jag bara gråta.
Att gråta är något som man behöver, som jag behöver. Visserligen hatar jag det, man får så ont i huvudet och så är jag en ”fulgråtare”. Tidigare försökte jag stänga in mina känslor, jag ville inte visa mig svag utan jag ville vara den tuffa , hårda tjejen. Men att gråta tyder inte på att man är svag, det tyder på att man har känslor och att det finns saker som man kan sörja. Dessutom kommer man till en punkt då man inte kan hålla inom alla känslorna och då blir man som en vulkan, och den känslan att man snart kommer få ett utbrott är verkligen hemskt.
Efter mitt utbrott så kan jag inte gå tillbaka till det jag höll på med förut och det är väldigt skönt men på ett sätt är det värre nu, för nu blir det att jag tar tag i smärtan med detsamma istället för att undertrycka den och eventuellt ta hand om den senare men ni vet hur de säger
”What doesn’t kill you, will only make you stronger”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar